Historiken är sammanställd av Alef Nilsson

Vid storskiftet fanns i byn sammanlagt 4 hemman 

Hemman nr 1 ägdes av Ekolsund och omfattade 12 öresland. Detta var socknens största hemman.

Hemman nr 2 och 3 på vardera 3 öresland och hemmanet Sandvik på 6 öresland ägdes samtliga  av Finsta säteri (Finstaholm) som då innehades av Kongliga Landträntemästaren A. Upling.

Skiftet utfördes 1766 av G.P. Sierran under Franz Girollas ledning. Hela skiftet skedde i form av en överenskommelse och baserades på hemmanens öretal. Det fastställdes av Håbo Häradsrätt den 10 mars 1767.

Laga skifte söktes den 10 juli 1876 av A.G. Nordwall på Finstaholm som ägde tre hemman i byn. Det största hemmanet som var på 12 öresland ägdes av Senton på Ekolsund.

Länstyrelsen förordnade den 14 aug. ”att Herr Kommissions Landtmätare Er. Norén ifrågavarande förrättning i laga ordning verkställa.” Till Gode män kallades Lars Runnbäck från Nyckelby och Lars Petter Mallmin från Gran.

     Vid skiftet önskade deltagarna att bygränsen mot Nederhassla skulle rätas genom ägobyte vilket också skedde. Under skiftet representerades Senton av förvaltare Holm. Carl Otto Lindgren hade köpt de andra hemmanen från Nordwall på Finstaholm och som ägare deltog han i skiftet. Han yrkade på att få all jord han ägde sammanslagen till ett skifte. Han ville ha kvarboenderätt för Sandvik och utflyttningsskyldighet för hemmanen Över Hassla 2 och 3. Vidare ville han att all deras afrösningsjord skulle utläggas på Åsen.

     Från skiftet skulle undantas förutom vägar och soldattorp ett sandtag som var 200 fot långt och 140 fot brett samt väg till detta.

     Enighet kunde inte nås om när skiftet skulle tillträdas. Det bestämdes att det skulle ske på det sätt som föreskrevs i Kongl. Skiftesstadgans paragraf 107, där det säges:”Skiftesman och Gode Männen böra mellan delegarne söka bereda Wänlig öfverenskommelse, om tider, då det nya skiftet tillträdas skall, dock att dermed icke längre må dröjas, än ett år, sedan skiftet fastställt blifwet; men kan sådan öfverenskommelse icke träffas skall tillträdet ske, så snart tiden till klander, genom laga kraft egande utslag blivit fastställdt, dock att hwar sin på åker växande gröda sjelf bergar, de annorledes åsämjas.”

     Skiftet överklagades av Senton dels när det gällde sträckningen av vägen till det gemensamma sandtaget dels hur skogen på Åsen skiftats. I sitt utslag den 14 juni 1879 tar domstolen ingen hänsyn till klagomålen om vägen men bifaller i stort Sentons önskemål om skogen.Skiftet godkännes av Håbo Härads Egodelnings Rätt den 3 mars 1880. Skiftet innebar att av de fyra hemman som byn  tidigare bestått blev det nu två.

Byns marker är mycket rika på fornlämningar. På krönet av Sandviksåsen finns resterna från en av

Upplands ca 150 fornborgar, den är från ca 600 till 1050 e. Kr. Åsen ägs nu till större delen av Naturvårdsverket och utgör ett naturreservat. Vid Hassla gård finns ett gravfält från yngre järnåldern. Gravfältet ger ett bra exempel på hur en ätt i Uppland under flera generationer utnyttjade ett gravfält. Detta har troligen använts under ca 400 år. En undersökning av 17 gravar gjordes 1914. Resultatet av undersökningen finns redovisat på Riksantikvarieämbetet.

     Byn var från början en klungby som bestod av tre hemman i Över Hassla och ett i Sandvik, men idag är den helt borta. Från att ha omfattat 4 hemman består den idag av två gårdar Storgården och Sandvik. 

     På Över Hasslas marker finns också flera stenmurar, som visar på tidigare generationers odlingsmöda. I socknen är det endast Wärsta som kan ståta med fler och längre stenmurar. Som ett kuriosum kan nämnas, att de andra socknarna som ingår i Håbo kommun inte tillsammans har så många och långa stenmurar som Häggeby.

     Det är också den enda byn i socknen som kan visa upp industriell verksamhet. På Sandvik har det från 1879 fram till 1887 funnits ett tegelbruk samt senare fram till mitten av 1900- talet ett cementgjuteri. Till byn hörde även ett grustag varifrån grus skeppades ut med bl.a. pråmar. Se vidare nedan under Sandvik.

     Enligt T. Autio och Ö. Hermodssons bok Hembygd Håbo har det vid Över Hassla funnits en ångbåtsbrygga

     Liksom bönderna i Nederhassla har bönderna i Öfver Hassla varit aktiva när det gäller det politiska styret i socknen. Eric Helander som arrenderade Storgården var under många år kyrkvärd och engagerade sig mycket aktivt, när det gällde att få den spruckna kyrkklockan omgjuten. Hans namn är ingraverat i den omgjutna klockan. Gunnar Kjellbom har i sina anteckningar berättat att man kunde se honom som 90 -åring gå till kyrkan iklädd syrtrut med spännhalsduk och lång kyrkkäpp. Någon nämndeman från byn har det däremot inte funnits under hela 1800-talet.

     Från 1920-talet och framöver var det främst Simon Mattsson på Sandvik som var aktiv i såväl det politiska livet som inom bondekooperationen. Liksom J. Rosling i Nederhassla så fick även S. Matsson genomgå lantmannaskola, i Karlskoga, under åren 1902 - 1903. Vid den här tidpunkten ägde familjen inte Sandvik, de köpte gården 1910. 1930 innehade tre personer från denna sockendel nio olika uppdrag. Se Häggeby 1930.   

Var från början på ¾  mantal men förmedlades till ½ mantal. Under årens lopp har gården haft olika namn: STORGÅRDEN, HASSLA, ONNELLA. Gården har gamla anor.

     Följande utdrag ur tingshandlingar från 1660 ger en god bild, dels över hur det såg ut på gården, dels hur bostadsstandarden var vid detta tillfälle. Det var vid sommartinget som hölls den 20 juni 1660, under häradshövding Johan Wattrangs ledning, som förhållanderna vid gården behandlades. Den ägdes då av Axel Steensson Bölja. Av domstolshandlingarna framgår att ”Välborne Axel Steensson Bölja gav rätten tillkänna, huru såsom ett hans halvgärds hemman i Överhassla, åbott av Jöran Andersson, vore märkeligt förfallet, begärandes därför härandets attest om dess ringa vilkor. Härandets nämnd och män blevo därför tillsporda, huru med bemälta hemman månde förevetta, och berättade samtliga, att nämnda hemman till sin byggnad vore mäkta nederrött, åkeren grunder, ängen ellacker och ingen skog. Bölja tillsade med anledning av dessa upplysningar sin bonde Jöran Andersson ett års frihet på utlagorna, varemot bonden obligerade sig att hemmanet bygga och omlaga samt stadigt därvid förbliva”.

     1675 den 16 febr. bytte dåvarande ägaren Beata Bille bort gården mot Stövelbo i Järlåsa socken denna gård ägdes av hennes man Johan Forbes. Han sålde Storgården 1676 till Claes Anckarfjell, vilken i sin tur slåde den vidare till sekreteraren i Reduktionsdeputerade Lars Stiernström, efter honom blev sekreteraren Johan Hierpe ägare av hemmanet. 

     Fram till 1896 tillhörde den EKOLSUNDS ägor. Vid laga skifte 1877 var P. Senton, Ekolsund ägare. Hemmanet var då på 12 öresland och var det hemman i socknen, som hade det största örestalet. Namnet Storgården kommer härifrån. De torpare som fanns under Storgården fullgjorde sina dagsverken på Ekolsund.

     Sedan gården köptes från Ekolsund har dess tillvaro varit mycket växlande. Den har varit uppstyckad i ett flertal mindre delar, för att så småningom på nytt hamna hos en enda ägare. Flera av ägarna har haft ekonomiska problem med konkurser som följd. Det är som en gammal häggebybo sade vid ett tillfälle:”Det är som om de vore nåt speciellt med gården, man kan ha vilken god ekonomi som helst när man blir ägare till den men de går alltid utför och dom blir tvungna och sälja.” 

     1896 köptes gården av Carl Helander och dennes halvbror Gustaf Karlsson för 12 000 kr. Carl var son till en tidigare arrendator av gården, kyrkvärden Erik Helander. Calle och Gustaf kallades allmänt för ”Storgårdspojkarna”. De höll ihop och delade på det mesta, även kvinnor. När en av deras kvinnor blev med barn uppstod det lite problem med vem av dem som var far till flickan. Problemet löstes dock genom att Carl påtog sig faderskapet. I samband med Calle Helanders död såldes Storgården. Från köpet undantogs en stuga, Över Hassla 1:10, där Gustaf kom att bosätta sig. Gustaf var den förste i socknen som skaffade sig grammofon och en stor samling skivor, som han lär ha förvarat i en byrå. Dessa spelades på lördags- och söndagskvällarna för dem som var intresserade. Inköpet av grammofonen och musikkvällarna skaffade Gustaf ett nytt smeknamn ”Trattkalle”, syftande på den stora tratt som de gamla vevgrammofonerna hade.        

     Aluddens Industri och Fastighetsbolag köpte 1907 gården av ”storgårdspojkarna”, men efter ca sex månader såldes den vidare till löjtnant Folke Asplund och fru Hilma Holmberg, som var ägare till konsortiet. De ingav den 28 augusti 1908 en ansökan om ägostyckning enligt paragraf 2 i egostyckningslagen. ”Härmed få undertecknade som egare till ett halft mantal Hassla nr 1 i Häggeby socken Håbo Härad anhålla om förordnande för Kommissionslantmätaren Th. Arnberg Upsala att den få verkställa egostyckning.” Denna förrättning kostade 140 kronor och 72 öre och resulterade i att gården styckades upp i fem olika delar. Av det protokoll som upprättades i samband med ”egostyckningen” framgår att från styckningen undantogs:

dels soldattorpet

dels den på markerna belägna ättehögen (se ovan)

dels befintlig väg samt mark avsedd för väg till två av de avstyckade ägorna, en av dessa blev aldrig helt klar.

Sandvik var på ½ mantal men förmedlades till ¼  mantal. Om själva Sandvik finns det i analerna noterat att 1590 den 9 mars bytte dess ägare Jakob Neaf bort hemmanet till Kronan  och 1638 ingick det i de köp som Herman Wrangel gjorde från Kronan. Hemmanen Öfver Hassla Nr 2 och 3 var vardera på 3/8  mantal men förmedlade till 1/8 mantal. Ett av dessa hemman är i hfl kallat för  FOGELVIKEN. Dessa tre hemman har, sedan slutet av 1700-talet, brukats gemensamt. De har fram till 1876 ägts av Finstaholm. Detta innebar att de torpare som hörde till dessa tre hemmanen gjorde sina dagsverken vid Finstaholm.

     I samband med laga skifte 1879 kom deras mark att slås samman. Vid skiftet, när hemmanens jord lades samman, fick Carl Otto Lindegren kvarboende rätt på Sandvik. De två andra hemmanes byggnader skulle rivas. Vid detta tillfälle fanns det på Sandvik endast en dålig bostadbyggnad och bebyggelse på torpet Sandviksudd. Carl Otto Lindegren lät på Sandvik uppföra en mangårdsbyggnad i två våningar. Huset byggdes av ca  ½ meters långa kubbar som lades i kalkbruk (Murades upp men i stället för tegel användes träkubbar, ett byggnadssätt som inte var helt ovanligt i mälardalen). Det berättas att när en hantverkare skulle sätta upp en spegel i det nyuppförda huset slog han ut en kubbe så att det uppstod ett hål i väggen. Vidare byggde Lindegren nya ekonomibyggnader ladugård och stall som även dessa byggdes av träkubbar, samt loge, magasin och visthusbod. Dessutom startade han ett tegelbruk på gården. Byggde två brännugnar och torklador och anställde tegelslagare. Enligt hfl var Frans Emil Karlsson den förste tegelslagaren. Han återfinnes i hfl under åren 1879-1882. Tillverkningen av tegel pågick fram till 1887. Leran till teglet togs på gården och spår av detta syns fortfarande söder om åsen.

     Lindegrens fru Charlotta hade tidigare ägt hotell Oden i Uppsala. När mangårdsbyggnaden var färdig tog hon dit en del inventarier från hotellet, bl.a. några större speglar. Under Lindegrens tid på Sandvik hölls regelbundet stora kalas där. Efter middagarna förekom dans till musik av bl.a. Eklund en skicklig fiolspelare från Måttan. Fru Charlotta tyckte mycket om olika drycker och tog sig gärna ”en tår på tand”, det hände då att hon blev ”på kulan”. Kjellbom har i sina anteckningar återgivit en episod från ett kalas hos Lindegren, som hans far varit med om,. Han skriver: ”Efter supén frågade hon gästerna om de visste vad det var för kött de ätit? -Nej! - Jo de’ var katt….”

     En annan ägare var en Adam Carlsson som varit auktionsmäklare i Stockholm. Adam eller ”gubben Adam” som han kallades, var ursprungligen från Småland. Han  beskrivs som rätt förmögen, snål och försiktig. Varje morgon höll han andakt med psalmsång och läsning ur Luthers postilla tillsammans med tjänstefolket. Han ansågs också som dyrkare av Bacchus och hade efter sina resor till Stockholm ofta svårt att i sittande ställning klara resan från Finstaholms ångbåtsbrygga till Sandvik. En resa som företogs med häst och vagn. G. Kjellbom skriver i sina anteckningar om dessa resor: ”För varje gång han kom från stan var han så på snusen att han ej kunde ta vara på sig själv. En gång hade han köpt en stor bosskorg. I den fördes han hem till Sandvik.” Om en annan resa skriver han: ”Jag fick stå baki trillan och hålla gubben i rockkragen hela vägen hem. Från skolan till Sandvik fick bror Nils fullgöra detta ansvarsfulla uppdrag.” Tillsammans med sin hustru Carolina hade han 4 barn. En dotter Elisabth, eller Lisen, som var i 30 årsåldern bodde på Sandvik, och gav pianolektioner till vissa barn, bl. a. blivande kantorn och folkskolläraren Gunnar Kjellbom. En av sönerna, August, var gift med Louise, en frillodotter till Karl den XV. August var målare och kallades i socknen för ”målarprinsen”. Deras äldsta dotter vistades ofta hos farfar och farmor på Sandvik. Flickan var mycket söt och hade svart hår hon kallades för ”Svarta Anna”. August hade svårigheter att klara sin ekonomi och gubben Adam fick ofta rycka in och bisträcka sonen ekonomiskt. Efter några år tröttnade han på detta och ville att sonhustruns släkt också skulle ta sitt ansvar. Han begärde därför företräde hos Oskar den II och lade fram sina bekymmer och ville att kungen skulle hjälpa sin brorsdotter. Kung Oskar lär då kort ha svarat: ”Var och en får dra försorg om sina” varpå Adam replikerade: ”Det var det jag också tyckte”, med det var audiensen slut och August och hans Louise fick inte någon hjälp från det hållet.

     Lisen gifte sig med Karl Loftman som under en tid engagerade sig i gårdens drift och skötsel. Han blev kompanjon med Hagberg som arbetat vid ett nedlagt tegelbruk.Tillsammans köpte de gården 1903 och började att exploatera det grustag som fanns vid Sandviksåsen. De byggde sorteringsverk och köpte en stor lokomobil. Gruset transporterades på pråmar och båtar till olika kunder. Kommersen gick inte alltför lysande varför Sandvik kom att säljas exekutivt 1908.

Driften vid grustaget pågick dock i större eller mindre omfattning ända fram till mitten av 1900-talet.

     När Lennart Öhman övertog driften vid gården, efter sin svärfars Simon Matssons död, startade han en cementvarufabrik. Denna höll på ända tills Sandviksåsen blev naturreservat och grustäkten fick upphöra.

     August Mattsson köpte 1918 ovan omtalade Kilaborg, en del av Storgården som styckats 1908, som sedan dess har tillhört Sandvik.

HASSLA TORP, i hfl för 1703 är torpet upptaget men återfinns inte efter 1724.

VILSBO, finns upptaget i hfl för 1765 men ej efter 1772.

PILSBO, i hfl för 1765 men ej efter 1788.

LURAN, 1765 finns det upptaget i hfl men ej efter 1796.

Var i Över Hassla dessa fyra torp har legat är ej bekant, de återfinns inte heller på några kartor.

HASSLAVIK, SOLDATTORP nr 57 och ÖVER HASSLA 4:1 är samma torp.

     Under årens lopp har ett flertal soldater bott där. 1884 fanns inte någon soldat på torpet, där bodde då under några år Alfred Sandqvist med hustrun Johanna Maria och sonen Helmer. Sandqvist hade tidigare varit torpare på Rosendal under Rölunda. Han köper så småningom ett av hemmanen i Nederhassla. Se vidare under Nederhassla. 1893 blir torpet på nytt ledigt för att det inte finns någon soldat där. Det utarrenderas till skomakaren Villhelm Nacissus Eriksson som bor här tills en ny soldat tar det i bruk, A.W. Eriksson - Hassel. Han blir den siste soldaten på torpet och flyttar, när tjänsten dras in 1908, till Spånga.

     Torpet ägdes då av soldatroteln, vilken bestod av de olika hemmanen i Sandvik, Nederhassla och Över Hassla. Den 8 aug. 1909 beslöt rotebönderna ”att sälja torpet om acceptabelt anbud lämnades antingen under hand eller på auktion, i annat fall på arrende”.

Efter kontakter med Stockholms stad beslöts den 22 aug

att auktionen skulle äga rum den 15 sept. kl 2 e.m.

att änkan Rehn skulle få 100 kr. av köpeskillingen som ersättning för sina rättigheter på husrum mot en skriftlig förbindelse att hon avstod från dessa rättigheter.

att annonsering skulle ske

att en auktionsropare skulle anskaffas.

     Torpet såldes på auktionen för 1 251 kronor till G. Carlsson varav 461 kr betalades kontant och resten genom en revers på 790 kr löpande från 1 okt. med 6% ränta. Förutom detta skulle den person som bott på torpet betala 40 kr. Denne person var Kihlström som  köpt Kilaborg.

Änkan Maria Rehns kvitto och förbindelse lyder:

”Undertecknad erkänner sig härmed hafva mottagit som ersättning för all framtid för husrum i soldattorpet Etthundra (100) kronor som förvaltas af kommunalordf. J. Rosling och av hvilken summa jag årligen skall erhålla 10 kronor så länge summan räcker.

Penningarna skall förvaras i bankinrättning mot gottgörelse af ränta.

Skulle möjligen några penningar finnas kvar vid min död skall detta tillfalla min dotter Maria Haglind. erkännes

Korsbacken Häggeby den 24 aug. 1909

Maria Rehn

Bomärke

Egenhändiga bomärke bevittnas

E Bergström                                                  L. Bergström”

     Efter auktionen kom lägenheten, av köparen, att transporteras på Wilhelm Thour, som också sökte lagfart på den. Han fullföljde inte lagfarten, utan köpet gick tillbaka. G.Carlsson transporterar i ställe köpet på F. O. Björkman. I den utredning domsagan gjorde innan Björkman fick lagfart den 2 november 1914 är antecknat. ”Lägenheten har utgjort område som varit anslagit till ständigt soldattorp. Det hade den 21 november 1912 blivit avsöndrat från Sandvik 1:1, Över Hassla 1:2, 1:6, 2:1 och 3:1.” 

Ägarlängd:

     <  -  1909   Soldatroten i Öfver- och Nederhassla

1909 -  1912   G. Carlsson

1912 -  1930   F.O. Björkman

1930 -  1947   J. A. Ahl

1947 -  1953   Nils Sterner

1953 -    ff      A. Wollentz

ÖVER HASSLA 1:11 avsöndrades från Över Hassla 1:3 den 25 sept. 1919. Det köptes då av Frans Oskar Björkman som hade det till 1930 Det övertogs då av J. Ahl som innehade det till 1947 då Nils Sterner köpte det, och på så sätt kom det tillbaka till ”fadershuset”.

NYBYGGET ÖVER HASSLA 1:8, som byggdes 1905 av August Karlsson är fortfarande i samma släkt. När A. Karlsson byggde Nybygget kom han överens med Helander på Storgården, som ägde marken, att göra 25 dagsverk om året. 1911 ändrades detta så att han fick av Daanell friköpa marken för 200 kr.

August Karlssons dotter Elin Eklund övertog tillsammans med sin man huset när fadern dog. Elin hade i sin ungdom haft en stroke och var lätt rörelsehindrad. Hon var känd för att vara mycket duktig med att handarbeta, men också ”slängd  i käften” och mycket frispråkig. Häggebylunds ägor gränsar till tomten på den östra sidan och i början av fyrtiotalet när Gustav Malmsten ägde Häggebylund skulle åkern plöjas. Han gav sin dräng mycket klara order om att inte svära om han kom i samspråk med Elin, för hon var enligt Gustav religiös. Drängen plöjde och när han skulle förtära sin medhavda matsäck satte han sig på en sten. Elin kom ut och fick se honom sitta på stenen och ropade till honom: ”Är du tokig pojke som sitter på kalla stenen du förstör allt du har och blir oduglig för fruntimmer”. Hon var tydligen mån om sina medsystrar. När drängen kom hem på kvällen frågade Gustav honom om han träffat Elin. Han fick då historien sig till livs och frågade:”Nå va sa du ? - jag bet ihop och teg” sa drängen. Gustav Malmsten var känd för att ha lätt att driva med sina medmänniskor.

När Elin dog 1945 övertog hennes son Karl Eklund huset.

LINDSMYRAN ÖVER HASSLA 1:7

Ägarlängd:

1911  -  1969   Kjellbom Gunnar

1969  -  1971   Larsson Jan - Erik

1971  -  1972   Gustafsson Per - Olof

1972  -   ff       Nilsson Alef och Margit

Den 1 juli 1911 köpte kantorn och folkskolläraren G. Kjellbom marken för 900 kr. De stenmurar som finns på Lindsmyran kom till 1912. För att släpa dit stenen lånade Kjellbom ett par ”herrgårdsoxar” från Rölunda. Samma år byggde han en lada, för att kunna härbärgera det hö  han skördade. I sina anteckningar beskriver Kjellbom hur hans morfar Axelsson hjälpte till att bygga ladan. Morfadern hade efter sin pension från Stockholms stads gatukontor hyrt ett rum och kök i Sandqvists stuga i Nederhassla. 1919 började Kjellbom bygga huvudbyggnaden. Material hade han köpt från en paviljong som revs på Skokloster, samt timmer från ett fårhus och vedbod på Berga.

     1932 byggde han den s.k. östra flygeln. Från 1938 och tills posten lades ner 1954, var Häggebys poststation inrymd i denna  Föreståndare för posten var G. Kjellbom. Västra flygeln byggdes 1938. Östra boden  1947. Västra boden, av Kjellbom kallat ”gubbhuset” därför att den byggdes av pensionärer 1963. Det var Kjellbom som anlade fruktträdgården med ca 90 fruktträd.

     Namnet LINDSMYRAN är gammalt. Området ligger på vattenledaren mellan Bondkroken i öster och Arnöfjärden i väster. Strax öster om nuvarande gränsen fanns under mitten av 1800-talet ”glavatten” som det växte alar vid. Fjärdingsmanen Englund, på Viksjö, sköt här ett flertal änder. Detta ”glavattnet” har med åren blivit en myr (kärr), som nu helt försvunnit. Området är fortfarande sankt, och svårt att bruka främst höstar och vårar. De tunga traktorer och jordbruksmaskiner som nu finns har lätt för att fastna i leran. De ängar som låg här användes förr i huvudsak till slåttermark. Då kallades sådana marker, som inte odlades utan användes till slåtterängar för ”linder”. Under slutet av 1700- och början på 1800-talen brukade man samlas till dans på ”Lindermyret” efter det att höet var slaget. I samband med att  Kjellbom sökte lagfart på köpet av området begärde han att det skulle heta Lindsmyran. Lagfarten kostade 5 kronor och 40 öre.     

ÖVER HASSLA 1:10  eller lägenheten Åstorp 1.  När G. Ahlbin den 6 september 1918 sålde Över Hassla 1:3 till C. Kronlund undantogs denna lägenhet från köpet.

     1922 såldes den i samband med arvsskifte efter  G. Ahlbin till Edvin Vilhelm Modin gift med Elin dotter till G. Ahlbin.

     1940 fick deras son Gunnar Modin gåvobrev på fastigheten. Gunnar Modin som var trädgårdsmästare arrenderade under åren 1963 till 1978  Storgårdens handelsträdgård av Wollentz. De sista åren, innan Häggeby Arbetarekommun 1960 slogs samman med Håbo Arbetarekommun var han dess ordförande.

     Det är på denna tomt den  ”undantagsstuga” låg, som beboddes av E. Helander, arrendator av Storgården i slutet av 1800-talet. Det var också hit ”Trattkalle”, en av ”storgårdspojkarna”, flyttade i samband med att han sålde Storgården. Se ovan om Storgården.

ÖVER HASSLA 1:12 avstyckades 1938.  I samband med att Storgården såldes tog Svea Blomqvist undan den mark där huset nu ligger. Efter några år i Strängnäs återkom Svea Blomqvist  och 1945 lät hon bygga huset. Hon bodde här sedan fram till 1970, då det köptes K. Andersson, som tidigare arrenderat Häggebylund.

GLASSKÅPET, UDDEN och SANDVIKSUDD är samma ställe, det har bytt namn under årens lopp. Stället var fram till 1870-talet torp och här bodde olika hantverkare Bl. dessa kan nämnas smeden Bostedt som kom från Viksjö snickaren Eklund , som flyttade till Bondkroken, en broder till Eklund, som var urmakare och sadelmakare, också han flyttade till Bonkroken. Under en del år har det också varit bostad åt statare som arbetet på Sandvik. Vissa tider har det varit uthyrt till sommargäster.

     I mitten av 1800-talet bodde det en smed Andersson (kallad för Hunten i dagligt tal) på stället. Han hade köpt en sugga på auktion, auktionist var klockaren och skolläraren N.O. Kjellbom. Sugga hade han inte betalt utan lämnat en skuldsedel som skulle amorteras. När amorteringarna uteblev tog Kjellbom skuldsedeln med sig, gick till ”Hunten” och begärde betalning. Hunten som var mycket närsynt bad att få titta på papperet, vilket han fick. För att se bättre gick han fram till den öppna spisen men kastade skuldsedeln i elden i stället och förklarande, att nu kunde klockaren titta i ”Bomans vedtrave” efter pengarna. Allt enligt N.O. Kjellboms sonsons beskrivning.